Nordkorea, en resa i en teaterdekor
Nordkorea är ett land som få besökt och antagligen inte heller planerar att besöka, trots att det är ett fascinerande land. Fascinerande på många sätt. Rubriken som vår SWF-medlem Véronique Lönnerblad hade för detta föredrag, ”Nordkorea – en resa i en teaterdekor”, var mycket träffande. ”Det var som att komma in i en annan värld där allt är minutiöst regisserat och granskat. En värld där den enskilda individen är irrelevant och den Store Ledaren är allt.”
Véronique besökte Nordkorea i april 2019 tillsammans med några kollegor från Sverige och Finland och berättade om denna resa vid SWF mötet, som ägde rum på Zoom. Att resan blev av var resultat av ett tidigare UNICEF-möte där Nordkoreas UNICEF-representant bjöd in gruppen till att hålla ett UNICEF-möte i Pyongyang. Det blev en liten grupp på fem personer från Sverige och Finland som tackade ja. När man lyssnar på Véroniques berättelse får man också dela känslan av en helt igenom regisserad tillvaro. Allt är kontrollerat och i iordningställt för besökarna. Tolkarna, eller guiderna, som följde och hjälpte gruppen var alltid två, en som kontrollerade gästerna och en som kontrollerade kontrollanten.
Unicef-gruppen bodde på ett hotell för utländska besökare. I hissen saknades knappar till vissa våningsplan – hemliga rum dit inga utlänningar hade tillträde. Det fanns inga andra utländska hotellgäster, men väl nordkoreaner. De bodde dock på ett eget plan, med egen hiss och åt i separat matsal för att inte kunna råka stöta på någon utländsk besökare.
Gruppen fick göra studiebesök bland annat på ett sjukhus och en skola. Nordkoreanerna berättar själva att 11 miljoner – av landets knappt 26 miljoner invånare – svälter eller är undernärda – 42%!. Att man berättar om detta är för att man kan peka ut de stora fienderna, med USA i spetsen, som skyldiga. Gruppen skulle få träffa några av dessa undernärda på sjukhuset, men de fåtal patienter som de fick se såg oväntat välnärda ut. Det saknades värme i sjukhuset och så patienterna var dessutom väl klädda och nedbäddade. I övrigt var sjukhuset tomt – inga patienter i salarna. Medicinskåpet som visades upp var halvtomt. Var sjukhuset en kuliss? Inga frågor fick några svar.
På skolan träffade de en grupp elever som råkade vara kvar, men de flesta bänkarna stod tomma. Eleverna står i raka led och som Véronique konstaterade – det fanns inga disciplinproblem. Ett lekrum visades upp och de flesta leksaker var vapen av olika slag. Så fostras man till att bli soldat…
Resan genom landskapet visade ett primitivt jordbruk där arbetet sker manuellt med spadar – och ackompanjerat av hög militärmusik ur högtalare – mitt på åkrarna.
Ett önskemål från gruppen att få besöka Krigsmuseet nekades samma dag som man frågade, men tillgodosågs dagen efter – så att värdarna hann att göra i ordning det för gruppen. Hela museet var en uppvisning i propaganda.
Véronique visade foton hon tagit under resan. De flesta var ”godkända” av de medföljande tolkarna/guiderna, men också några som hon lyckades ta innan de hann vända hennes kamera mot ett godkänt objekt. Ändå var det svårt att förstå varför dessa bilder på några hus skulle vara problematiska att visa.
Kanske för att man är så instruerad att visa det de anser vara positiva och kanske t o m ”vackert”. Som bilden från en tjänstemans kontor med blåvit duk och plastblommor.
Det är ofattbart att det kan finnas länder som är så stängda, med sådan kontroll och så indoktrinerade människor. Véroniques berättelse illustrerade dock att det är möjligt, men också vilket katastrofalt resultat det blir för invånarna i landet. ”Det var aldrig några leenden, bara tomma blickar hos de människor vi mötte”.
Barbro Osher skrev efter mötet och rekommenderade en bok om en person som faktiskt lyckades fly till Sydkorea. Boken ”Käre Ledare: min flykt från Nordkorea” handlar om poeten och pianisten Jang Jin-Sung som tillhörde Nordkoreas propagandaministerium där han skrev hyllningstexter till diktatorn Kim Jong Il. När han lånar ut en förbjuden tidskrift till en vän hamnar han i onåd och tvingas fly 2004. Boken är enligt Barbro en rysare.
Solfrid Söderlind rekommenderade en TV-serie som handlar om Nordkorea: Jag nämnde en Netflix-serie som kategoriseras som ”K-drama”, det vill säga Koreanskt drama, men kanske bäst kan betecknas som en romcom. Den heter ”Crashlanding on you” och förmedlar i populärkulturell form en sydkoreansk dröm om NK. Det kan tyckas lättviktigt, men serien är givande på många sätt (förutom att den är rolig).
En fråga som ställdes under seminariet var vad som hänt under pandemin med Sveriges uppdrag som skyddsmakt åt USA i Nordkorea då många diplomater kallades hem. Sofia Heidenbergs kusin, Mats Foyer, som var Sveriges ambassadör 2005–2010, gav följande svar som han också godkänt att vi kommunicerar till SWF-medlemmar:
”Du har helt rätt i att samtliga (liksom under min tid, två) utsända svenska diplomater har hemkallats från Nordkorea till följd av pandemin. Faktum är att ytterst få diplomater för närvarande ö.h.t. finns kvar i landet: Rysslands ambassadör, några kinesiska diplomater, någon enstaka indisk diplomat, i stort sett. FN har anmärkningsvärt nog inte en enda person kvar! De allra sista FN-anställda att lämna arbetade för WFP.
När det gäller skyddsmaktsuppdraget för USA, tas detta förstås fortsatt på största allvar från svensk sida, vilket regeringen är mycket tydlig med i förhållande till uppdragsgivarlandet. Den nuvarande situationen med ett Nordkorea som är mer isolerat än någonsin, innebär samtidigt att situationer som föranleder svenska insatser på plats i landet har minskat i motsvarande mån. Det gör att frånvaron av svenska diplomater i landet just i detta sammanhang, i alla fall än så länge, inte har medfört några bekymmer. Men avsikten är förstås att återvända så snart det blir möjligt. När detta kan bli aktuellt kan dock ingen idag säga.
Frånvaron av internationell närvaro i Nordkorea är dock ett stort bekymmer, inte minst när det gäller det humanitära biståndet. Detta är ju behovsprövat, och för att det ska komma till stånd i den omfattning som behövs, krävs fakta om skörde- och livsmedelssituationen i olika delar av landet, vilket nu till stor del saknas. De ytterst få diplomater (enligt ovan) som finns kvar får inte resa utanför Pyongyang.”